Personlig tillväxt

Som jag har nämnt i tidigare inlägg har minimalismen fem hörnstenar:
Hälsa – Relationer – Passioner – Personlig tillväxt – Bidragande.
Jag har redan skrivit en del om vad de här områdena betyder för mig och hur jag jobbar med dem. Men efter att jag skrev det inlägget har jag funderat ännu mer över just Personlig tillväxt. Medan de andra fyra hörnstenarna är ganska lätta att förstå och konkretisera, kan Personlig tillväxt lätt bli något svävande. Något som man inte går in för att jobba särskilt med utan som man räknar med kommer på köpet av att fördjupa sig i de andra områdena.

Men, vad skulle personlig tillväxt inom minimalismen kunna betyda och leda till, om man lade ner tid och kraft specifikt på just det? 

 

 

Personlig tillväxt betyder för mig att växa genom utmaningar som andra erbjuder eller som jag ger mig själv. Det kan handla om att ifrågasätta och ändra på gamla invanda mönster. Att förändra beteenden hos mig själv som jag inte är nöjd med. Att tacka ja till något nytt som öppnar dörrar till okänd mark.

Något som jag har börjat ifrågasätta den senaste tiden är varför jag hela mitt vuxna liv har gått till frisören två gånger om året och tandläkaren en gång om året. Detta trots att mina familjemedlemmar är duktiga på att klippa och trimma hår, och trots att jag aldrig har haft ett enda hål i en tand eller något annat tandproblem. Nu menar jag naturligtvis inte alls att varken frisörer eller tandläkare borde göra något annat eftersom deras jobb är onödigt, och jag vet att det finns många människor som har väldigt mycket glädje och nytta av deras tjänster. Men det behöver inte gälla just frisörer eller tandläkare som i mitt fall. Vad finns det för gammal vana som DU dras med men egentligen kunde dra ner på, eller sluta med helt?
När jag tänkte efter kom jag på flera personer som jag vet aldrig går till frisören, och som ändå har friskt och vackert hår. Jag kom också på några stycken som inte går till tandläkaren regelbundet men som ändå aldrig har några hål eller tandproblem, därför att de vet hur man sköter sina tänder. En av dem har inte haft någon anledning att gå till tandläkaren på 17 år.
Så frågan är, skulle mitt självförtroende, och därmed min personliga tillväxt, inte bli bättre om jag själv bestämmer ifall jag vill gå till frisörsalongen eller om jag vill låta min dotter klippa mig, och inte låter andras uppfattningar styra? Eller om jag vågar hoppa över att gå till tandläkaren eftersom jag ändå redan vet att han kommer säga att jag har perfekt tandhälsa?

Jag är introvert som person, vilket betyder att jag utvecklas av mycket tid i stillhet. Behovet av avskildhet har inget att göra med att man är blyg eller känner sig överlägsen andras sällskap, även om det ibland missförstås så. Möjligen finns det en känsla av att sakna något som ”alla” andra tycks ha – för ibland försakar man ju gemenskap och glada skratt för att man behöver sin ensamma tid.
Jag tycker också om att vara i det extroverta ibland och stå i rampljuset. Kopplat till det finns det några saker jag behöver jobba med för att växa vidare. Jag behöver öva på mitt uttryck mer när jag framträder, både som föredragshållare och som sångerska och musiker. Och jag behöver rent allmänt se människor i ögonen mer, bli bättre på att hälsa på folk och prata mer med främlingar istället för att bekvämt dra mig undan. Jag kan också förbättra mig när det gäller att höra av mig till folk. Det har nästan blivit så att människor inte orkar ringa eller träffas längre, det bara skrivs sms och mejl i alla sammanhang. Jag älskar det skrivna ordet och uttrycker mig kanske allra bäst i skrift, men det känns faktiskt som att det har gått för långt nu när folk hellre skriver långa krångliga meddelanden på ett pyttelitet tangentbord än tar ett muntligt samtal på några minuter. Jag har själv lite telefonskräck och svarar inte gärna på okända nummer som ringer. Det händer också att jag inte svarar på nummer som jag vet vem det är, för att jag inte orkar prata just då. Men varifrån kommer det ifrån, att vi bara svarar när vi vill? Stress? Att vi översköljs av information? Jag kan se den gamla telefonen med nummerskiva framför mig i mitt barndomshem. Genom den och brevlådan skedde all kommunikation förr. Det var ganska enkelt. Och man svarade när det ringde. Alltid.

Ett annat sätt för mig att växa personligt är genom den här bloggen, som redan på ganska kort tid har lett in på en massa nya roligheter. Bl a har jag fått förfrågan om att hålla föredrag och leda workshops med anknytning till bloggen. I dialog med mina följare inser jag att det är MÅNGA som följer Ur Linssoppans Horisont och läser allt jag skriver, inte bara enstaka gånger utan varje gång det kommer ett nytt inlägg. Det känns smått märkligt, för även om jag drivs framåt av en stark kraft och övertygelse om att jag har något att berätta ur mitt perspektiv och en väg att plöja före, är det ju inte alls säkert att någon vill varken läsa eller följa efter. Det är ju många pionjärers erfarenhet. Kanske har det blivit succé för att det är en snäll blogg, vänligt resonerande, accepterande, befriad från reklam och köphets. Personligt skrivet utan att bli privat eller sentimentalt. Min horisont är linssoppans – vardagen, livet och enkelheten, och jag skriver om det som intresserar och inspirerar mig gränslöst: hälsa, livsstil, mat, minimalism, självhushållning och självläkning med hjälp av naturens gåvor.

Om ni inte redan följer mig på Instagram, gör det nu, så får ni uppdateringar varje gång ett nytt inlägg har kommit. @linssoppanshorisont

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *