Ljung var en läkeväxt som jag ganska sent lärde mig att använda. Nu tycker jag att den är oumbärlig. Det är en inhemsk växt som finns på norra halvklotet och växer på hedar och i skog.
Man plockar toppskotten med de små vita eller lila blommorna/knopparna, som sitter på en lång rad på toppen. Om de istället sitter samlade i toppen är det klockljung, den ska inte användas som medicin. Inte heller ska man använda kommersiellt odlad ettårig ljung från plantskolan.
Om man ska torka ljungen för framtida bruk behöver de inte så lång torktid eftersom växten i sig är så torr.
Ljung använder man invärtes mot oro och dålig sömn men kan även drickas som kur (te eller tinktur) för att stärka blodkärlen om man har lätt att få blåmärken eller mot urinvägsinfektion. Utvärtes kan avsvalnat te baddas på sår så läker de snabbare. Förr i tiden användes ljung på fältsjukhusen i brist på konventionell medicin, både som te och till att stoppa i de sårades kuddar för en lugnande effekt och bättre sömn. Ljungen lindrar även magsår och är bra för matsmältningen. Den sätter fart på ämnesomsättningen och är vätskedrivande.
Ljung ska doseras med försiktighet eftersom den har narkotiska egenskaper. Prova en svag dos första gången. Tar du en hel kur (två månader) t ex för att stärka blodkärlen, känn efter hur du mår och sluta med en gång om du upplever att du inte tål örten så bra. (Detta gäller förstås alla örter du provar för första gången eller tar längre kurer av!)