När själen går i exil

 

Idag blir det åter ett inlägg med tema samhällsanalys, och boktipset ni får av mig idag är “När själen går i exil” av Mikael Kurkiala, en bok som tar upp det svåra och oerhört spännande ämnet “att försöka behålla sin mänsklighet och hitta en mening med livet i ett postmodernistiskt konsumtions- och teknologisamhälle”.

Blickar man bakåt i historien, hölls samhället först ihop av religionen under många hundratals år. Sedan tog välfärdsstaten över som sammanhållande faktor. Idag lever vi i den visionslösa konsumismens ideologi, som inte precis håller oss samman, men som distraherar oss så pass mycket så att vi inte frågar om meningen med allting. De stora sammanhangen – nationen, kyrkan och de politiska partierna – har krackelerat och ersatts av individuella livsstilar. Efter de stora samhällsvisionernas bortgång verkar bara en enda roll kvarstå för oss: att vara kunder på en gigantisk global marknadsplats.
Parallellt med konsumtionssamhället har vi teknologisamhället, med sitt “nät” (Internet) som fångar in oss med algoritmer som spinns runt våra liv. Prylarna vi köper och den digitala värld vi lever i har ersatt Gud. Vi får ett “evigt liv” på nätet, och vi får illusionen av en gemenskap. Vi dokumenterar allting ständigt, men själva erfarenheten eller praktiken blir av underordnad betydelse.

Den globala handeln, världsekonomin och det eviga mantrat om tillväxt är kanske den starkaste roten till utvecklandet av det individualistiska samhället. Men protesterar man mot globalismen ses man inte sällan som en bakåtsträvare – nostalgisk, protektionistisk och kanske nationalistisk. Men de som hävdar detta gör det lite väl enkelt för sig om man menar att enbart vissa grupper har skäl att vara emot globaliseringen. Hela världen påverkas i hög grad av det faktum att resultatet av de fattigas arbete ute i periferin konsumeras och förskingras i världssystemets politiska och ekonomiska centra. Budskapet som trumpetas ut är: “Vi vill ha hit era resurser och frukterna av er underbetalda arbetskraft, men vi vill inte ha hit er”. Ständigt filar den rika delen av världen på att komma på allt fler filter för att utestänga de fattiga själva. De rika koloniserar inte bara andra platser, utan också det förflutnas resurser (som t ex olja) och framtidens livsbetingelser.

Förr var många yrken varierande och utmanande. Idag kan samma yrke bestå i att övervaka en dator som gör hela jobbet. Tekniken tar över våra jobb och gör dem meningslösa. Många moderna arbeten är så absurda och tråkiga att man har börjat tala om “boreout” som en motsats till “burnout”. Medan vissa har för mycket att göra och dignar under orimliga bördor av arbete, är andra uttråkade och surfar på nätet på arbetstid. Både boreout och burnout framkallar djupgående stress.

Tekniken har underlättat mycket i vår vardag, men den har också passiviserat oss och t o m tagit ifrån oss våra förmågor. Som exempel kan man ta gps:en, som finns i varje människas mobiltelefon idag. Den kan vara bra att ha många gånger, men att använda den hela tiden gör att vår sensitivitet avtrubbas. Vår känsla för detaljer försvinner och relationen till landskapet vi färdas igenom blir distanserat, eftersom vi inte behöver söka efter landmärken. Rent allmänt blir faktiskt också hela vårt minne sämre ju mer vi förlitar oss på satellitnavigationen, för minnet är nära knutet till förmågan att kunna orientera sig rumsligt och knyta samman såväl fysiska som mentala landmärken (minnesbilder) med varandra. Det är alltså viktigt att försöka hitta själv ibland, utan att slå på gps:en! Det är något jag själv har känt på mig länge. Jag har alltid varit mycket bra på att hitta med hjälp av vanliga kartor, och jag vill inte förlora mitt lokalsinne på grund av en dum teknikpryl.
Ett annat exempel på passiviserande teknik är “det skräddarsydda” som drabbar oss ju mer vi använder en tjänst (här har vi åter algoritm-spindlarna som spinner sina nät för att ringa in oss och koka ner allt vårt klickande till kundprofiler med hjälp av våra böjelser och preferenser). Använder vi Spotify mycket, får vi specialgjorda låtlistor med musik som påminner om den musik vi har lyssnat på. Läser vi en viss sorts nyheter, får vi liknande nyheter nästa gång i vårt flöde. Ser vi en viss film på Netflix kommer det upp en mängd förslag på liknande filmer, och filmer i andra genrer hamnar längst ner i listan. Allting anpassas och vi slipper komma i kontakt med sådant som vi inte tycker om, eller inte känner till, men som vi kanske hade behövt stöta på för att vidga våra vyer.

Allt som inte kan räknas eller underställas nyttokalkyler förvisas av marknadstänkandet. Dit räknas relationer och andlighet – sådant som tar mycket tid och engagemang, men som inte kan mätas och därför är “ointressant” ur marknadssynpunkt.

Många tror att sekularisering betyder att sluta tro på Gud, men det är snarare att vi slutar tro på människan och världen som ett mångbottnat mysterium. Och det låter betydligt mer dystopiskt i mina öron…

Hur ska vi då finna mening och tröst i vår existentiella ångest idag? Det är svårt att hitta något att hålla fast vid när allt verkar flyktigt. Men en tänkbar väg att gå är att vända sig tillbaka till vad människor skrev, målade och komponerade förr i tiden. De tolkningar av existensens villkor som människor har gjort i århundraden är fortfarande värda att lyssna till. Det finns mycket mer som är beständigt än vad vi tror. Litterära klassiker, religiösa myter och odödliga symfonier fortsätter att vara friska källor att ösa ur, lika tidlösa och allmänmänskliga som när de skapades.
För att kanalen mot evigheten ska öppna sig behövs förutsättningar som inte det moderna samhället bjuder på. Vi är upptagna av mejl, karriärstegar, varumärkesbyggande och nätverkande, våra blickar flackar runt utan att få fäste. Vi hör inget utom våra egna ljud. Vi måste bort från bruset, finna våra andliga vattenhål någonstans där det är tyst och lugnt. Många söker sig ut i naturen, till parker, kyrkor och andra platser där det är tyst, för att kunna höra andra röster tala till oss.

Till sist ett citat från bokens författare, som kanske hade Dag Hammarskiöld i åtanke när han formulerade sig:
“Människans väg går inte framåt eller bakåt, utan inåt.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *