Dumhetsparadoxen

 

För en kort tid sedan läste jag boken Dumhetsparadoxen av Mats Alvesson och André Spicer. Böcker som angriper och kritiserar hur samhället och arbetslivet är utformat fångar alltid mitt intresse, och jag blev inte besviken på den här boken och rekommenderar den varmt.

Dumhetsparadoxen behandlar ämnet “funktionell dumhet” som ett begrepp inom arbetslivet. Funktionell dumhet kallas det när man minskar sin tankebredd och enbart fokuserar på att utföra sitt arbete korrekt, utan att reflektera över syftet eller sammanhanget. Det är en välorganiserad företeelse, implementerad för att medarbetare endast ska tänka på det ytliga, lyda order och inte ställa djuplodande och undersökande frågor. Istället för att vara kritiska och kreativa anställda, förvandlas vi till lydiga underordnade som finslipar tekniker för att få saker gjorda, blidkar våra överordnade, bockar av punkter på listor och håller kunder på gott humör.

Känns det igen? Varför är det ingen som funderar över avgrundsdjupet mellan det som predikas och det som praktiseras?

Det finns naturligtvis arbetsplatser som knappt har några inslag av funktionell dumhet, men det är ett väldigt utbrett fenomen. Många stora företag, myndigheter och organisationer fungerar illa på grund av det. De anställer bra, smarta, tänkande personer som omstöps till trälar under den funktionella dumheten. Arbetsplatserna lockar med att de premierar effektivitet, intelligens och självständighet, men egentligen är det motsatsen som hyllas. Skälen till att den funktionella dumheten härskar är många: det är bekvämt för anställda att inte tänka så mycket, man har en bra relation till chefen och sina medarbetare om man inte bråkar och ifrågasätter och saker och ting flyter på. Det är ett sätt att behålla sitt jobb och få ut sin lön. Men de problem som eventuellt finns under ytan blir inte lösta utan läggs på hög.

Ett solklart exempel på funktionell dumhet är alla kurser som anställda anmäls till – inte sällan kan de kosta flera hundra tusen för en lite större arbetsplats – där man sitter av tiden utan att göra någon uppföljning efteråt varpå arbetet sedan fortsätter i sina gamla hjulspår. Inte många praktiserar det som lärs ut på de dyra kurserna, framför allt inte om det inbegriper nymodigheter och förändringar.

Ett annat exempel är att anställda ägnar i snitt en timme varje arbetsdag åt sådant som inte har med jobbet att göra, huvudsakligen att surfa på internet. Hur kan det vara så, om vi nu påstår att vi alltid har så ont om tid? Saknar vi meningsfulla arbetsuppgifter? Är vi uttråkade?

Fler studenter går på universitet och högskolor idag än någonsin, och fler och fler yrken kräver högskoleutbildning. Men undersökningar har visat att eleverna lär sig allt mindre på de högre studienivåerna. När de sedan kommer ut i arbetslivet är det ganska troligt att mycket av deras arbetstid kommer att gå åt till tråkiga rutinuppgifter. Det finns också många “fackidiotjobb” där personer ägnar ofta ett helt yrkesliv åt ett väldigt snävt område, vilket ger dem en begränsad världsbild. Att vi har ett “kunskapssamhälle” som det ofta ges sken av, stämmer inte riktigt…
Det är också fler vetenskapliga artiklar än någonsin som produceras, men allt färre stora vetenskapliga genombrott görs. Med all teknik och kommunikation vi har tillgång till idag borde vi göra fler innovationer än någonsin, men faktum är att sedan 70-talet sjunker antalet uppfinningar stadigt, och de som görs bygger på tidigare utvecklade teknologier. Varför har det blivit så? Vad händer med den mänskliga skaparkraften? Det tål att funderas på, och det finns nog mer än ett svar, men funktionell dumhet kan sannolikt vara ett av dem.

Maskiner och automatisering har inte gett oss mer fritid. Arbetet har sipprat in i alla delar av vår tid genom mail, mobiltelefoner och internet och många mår väldigt dåligt av att aldrig kunna stänga av och känna sig lediga. Vi har fått en uppsjö av “bullshit jobs”; administration och sysslor som inte tillför något konkret. Kontorsanställda vittnar om att de skulle kunna sluta samma dag och ingen hade saknat arbetet de utförde. Vi har också en strid ström av lågbetalda jobb som ger sken av att vara mer komplexa än de är.

Chefer kan vara bra på att prata “ledarskapsspråk” men sämre på att leva som de lär. Inte sällan ägnar de sina dagar åt administration och möten snarare än ledarskap och visioner. Företag och organisationer lägger mycket krut på att backa upp cheferna och få dem att framstå som bättre och mer lysande än de anställda, fast så sällan är fallet. Ofta är det snarare “de på golvet” som är de verkliga stjärnorna. Chefer har sällan “goda ledaregenskaper” (det är enorm omsättning på chefer i de flesta branscher, inte sällan på grund av konflikter med de anställda) och har inte heller blivit chefer av den anledningen. Erfarna och mogna anställda är inte så intresserade av att “följa en ledare”, utan vill först och främst få arbetsro för att kunna utföra sina uppgifter. De chefer som trots allt försöker utöva ledarskap kan därför möta motstånd och upplevas som störande. Kanske får de nöja sig med att fixa utflykter och after work mellan utbrotten av omfattande administration? Eller är det kanske dags att skippa de dyra cheferna och mellancheferna och införa chefslösa arbetsplatser? Det har visat sig fungera bra på de platser där man har provat.

En anledning till att vi har fått det här trögflytande arbetslivet är att mängden lagar, regler och protokoll hela tiden ökar. Resultatet blir långsamhet, överdriven försiktighet och svaga resultat. Att dokumentationen sköts korrekt blir överordnat allt annat. Det blir viktigare att upprätta en antimobbningsplan än att faktiskt hantera mobbaren på arbetsplatsen, eftersom planen kan visas upp vid en eventuell kontroll. Organisationen blir allt dyrare och mindre effektiv. När alla planer och policydokument är skapade finns det inte tid att arbete med dem. De som faktiskt vill utföra ett arbete hindras av att korrekta procedurer måste följas.

Så vad kan man då göra själv om man har identifierat funktionell dumhet på sin arbetsplats? Här är några tips:
* Prata med nyanställda, som kommer med nya, friska perspektiv. De kan ställa frågorna som ingen annan vågar ställa. Bjud gärna in utomstående att vara med och observera verksamheten och be dem komma med kritik.
* Odla ett liv utanför arbetsplatsen: läs, tänk och reflektera, utöva intressen, vårda relationer och ta hand om din hälsa. Allt detta ger inre mognad och resiliens mot dumheten.
* Kanske kan ett mindre välbetalt arbete vara mer meningsfullt, och du kan behålla din integritet. Det är inte bra att känna sig cynisk och desillusionerad, och det är reaktioner som tyvärr ökar i arbetslivet.

 

4 kommentarer

  1. Tycker man får en djupare förklaring till arbetslivet idag när man läser Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans”.

    1. Det refereras friskt till Jonna Bornemark i mycket av dagens litteratur om arbetsliv och samhällsanalys, och hon har ett mer filosofiskt och djupgående sätt att ta sig an frågorna vilket jag håller med om är tilltalande. Författarna till Dumhetsparadoxen är möjligen mer pragmatiska och fokuserade på det enskilda problemet med den funktionella dumheten.

  2. Jösses vad bra du skriver/refererar om boken! Längtar efter att få läsa den, har tänkt i liknande banor… arb.sökande o kanske utb. mig i ny bransch o helt vilse i skallen, vart ska jag ta vägen? Har förresten jobbat på företag i två år utan chef 😆och det skötte vi utmärkt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *