Minimaliststädning: Det här med målbilder… (och ett litet förråd)

Idag kan man nästan inte läsa en enda självhjälpsbok utan att ordet ”målbild” kommer på tal. Vad man än tar sig an för projekt, ska man göra sig en målbild, gärna med hjälp av ett collage av inspirationsbilder hämtade från nätet som man sätter upp på kylskåpet. Rebellen inom mig ryser lite inför sådan präktighet. Men inte desto mindre satte jag mig och skrev ner en ”Målbild för rensningen” i samband med att jag började med min minimaliststädning. Något bildcollage blir det dock inte, där går gränsen.
De här punkterna kom jag fram till:

Jag vill:
* bli fri från mental tyngd orsakad av gamla, onödiga och övertaliga prylar.
* kunna se mig omkring och röra mig i ett luftigt och vackert hem med vackra blickfång i form av mina favoritsaker som kompletteras med färska snittblommor.
* lära mig att släppa taget om saker som inte betyder något för mig men som jag har sparat p.g.a. beslutsångest, nostalgi, dåligt samvete eller ren lathet.
* få mer tid att göra viktiga och roliga saker, vilket jag kommer att få när jag har färre saker att ta hand om och det blir lättare att städa. Exempel på sådant jag vill göra mer av:
– musicera och jamma hemma med familjen
– lyssna igenom alla Lindeman håller låda
– läsa om böcker om se om filmer som gör mig glad (alla böcker och filmer som lämnar mig likgiltig har jag förstås gjort mig av med när det är dags att leva efter målbilden)
– ta hand om hälsan bättre
– baka och självhushålla mer
– umgås mer med släkt och vänner
– använda aromaterapi mer i vardagen
– gå oftare på konserter
* bli lyckligare, både av själva rensningen medan den pågår och efteråt, eftersom jag har längtat efter den så länge men inte vetat riktigt hur jag ska börja.
* bli mer minimalistisk, och rensningen är ett viktigt led i det.

Jag har också gjort en målbild för jobbet, eftersom jag så smått har börjat att rensa mitt kontor också. Den målbilden är:
* Skriva mer musik
* Skaffa en eller flera fina krukväxter som blickfång (har inte en enda växt i nuläget)
* Bjuda in en arbetskamrat att dela rum med mig, eftersom det kommer att bli mycket mer plats efter rensningen, och jag har ett extra skrivbord.

I förra veckan tog jag mig an det lilla förrådet, där vi förvarar alla kläder som inte är i säsong (alltså sommarkläderna nu på vintern), alla kläder och skor till barnen som är i fel storlek samt de flesta andra textilier såsom extra täcken och kuddar, gästsängkläder och handdukar.

Jag gick igenom mina egna sommarkläder först enligt principen ”kapselgarderob” (mer om det i ett senare inlägg).
Sedan var det dags för gästsängkläderna, där det hade samlats många udda sängkläder under åren. En egenhet hos mig själv som jag har upptäckt när jag rensar är att jag gärna har ganska mycket saker ”i reserv”. I reserv för vaddå? Något som används väldigt sällan utsätts ju inte för något större slitage, och sämre ska väl ekonomin aldrig bli att jag inte skulle ha råd att köpa nytt om det var absolut nödvändigt. Så: två påslakanset med underlakan sparades. Fler nattgäster än så har vi sällan, kommer det hela familjer och hälsar på ordnar de hellre något eget boende. En mängd små handdukar som också hade sparats av samma reserv-skäl fick tillsammans med de övertaliga sängkläderna finna sin väg till loppiscontainern på Måsalycke, den lokala soptippen/återvinningsstationen.
Barnens kläder är ett svårt område av flera skäl. Vad gäller många andra saker har jag inga som helst problem med att rensa, men jag har alltid haft svårt att göra mig av med alla dessa söta bebis- och småbarnskläder. Det finns antagligen inget skäl till det annat än rent nostalgiska. Det planeras inga fler barn, och att spara alla dessa kläder tills 10- och 13-åringen eventuellt själva får barn i en avlägsen framtid känns väldigt onödigt; det finns ju inget som säger att de och deras kommande partner kommer ha samma smak som jag när det gäller barnkläder, och varför skulle de egentligen vilja sätta på sin lilla bebis några udda plagg från en svunnen tid? Så fort som utvecklingen rasar på kommer förmodligen kläder att se radikalt annorlunda ut på 2030-talet då det möjligen kan vara aktuellt med barnbarn. Själv ärvde jag visserligen en liten hög med kläder från min egen bebistid när jag fick barn, men det var inte så många av de orange omlott-tröjorna och bruna sparkbyxorna från 70-talet som kändes relevanta att ta på en bebis från 2004. Nej, det är bara att inse att bebis- och barnkläder är en färskvara, och bättre att sälja dem medan det fortfarande kan tänkas att någon vill ha dem – och är villig att betala något för dem. Det finns ju också en annan aspekt av att försöka sälja kläder: det är väldigt inne att rensa nu, med KonMari och andra rensningsmetoder, så andrahandsmarknaden börjar bli mättad! Jag har läst i minimalistgrupper på Facebook att en del second hand-butiker har intagningsstopp, och jag har hört av bekanta att man knappt får något betalt för barnkläder längre, att det verkligen är köparens marknad eftersom det finns ett sånt överskott. Intressant. Då kommer det nog snart att märkas vad gäller efterfrågan på nyproduktion också, både vad gäller kläder, saker till hemmet och andra prylar. Man kan ju alltid hoppas.
Efter bebis- och småbarnsklädrensningen gjorde jag varsin fin liten påse åt barnen med deras allra finaste små kläder, både att behålla som en liten nostalgitripp, och att möjligen klä sina egna barn i om de skulle vilja det. Sedan lät jag 10-åringen titta igenom sin storebrors urvuxna plagg för att se vad hon ville behålla därifrån. Det hon inte ville ha fick gå samma väg som de mindre plaggen – ut på Tradera.

                   
Lilla förrådet efter rensningen.

Till slut blev det riktigt luftigt och fin ordning i det lilla trånga förrådsutrymmet. En blekt, tanigt spindelskelett i taket sögs upp med dammsugaren som pricken över i:et, sen var allt klart.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *