Hållbar människa och hållbar planet

Jag lever som minimalist av två huvudskäl. Hittills har jag mest skrivit om hälsoaspekten, alltså vad det gör för mig personligen att arbeta lite mindre, välja bort konsumtion och utgå från naturens gåvor i mitt dagliga liv. Det andra huvudskälet är hållbarhetsaspekten, ur ett större perspektiv än mitt personliga. Vad kan en minimalistisk livsstil ge för fördelar i ett större sammanhang? Kan det vara en väg för att skapa hållbara människor, och en hållbar planet?

Man måste börja hos sig själv, för att sedan kunna blicka utåt och sätta sig själv i ett sammanhang. Vad är din sanning, och hur kan du leva i den? Är du där du ska vara, i dina relationer och i ditt arbetsliv? Vad behöver du ändra på för att få bättre hälsa och mer tid till det du tycker är roligt? Hur kan jag skapa mig ett hållbart liv i en värld som främjar allt annat än hälsa?

Jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Jag tror inte heller på att oljan kommer att räcka så länge till, eller att något lika ”fantastiskt” alternativ till oljan kommer att avlösa den i precis rättan tid. Jag tror inte att vi kan förlita oss på att kommande tekniska framsteg kommer att lösa alla våra problem så att vi kan köra på och leva som vi gör idag i århundraden framöver.
Har man den inställningen blir man gärna kallad dystopiker. Jag kan stå ut med det epitetet. Men egentligen är det inte svart eller vitt. Jag tror på en framtid. Jag tror bara att den kommer att se väldigt annorlunda ut mot vad många andra tror.

Jag tror inte att vårt samhälle kan fortsätta att utvecklas i den riktning som det har gjort under hela den postindustriella eran. Ett samhälle som vill lösa sina problem gör sällan det genom att gå ett steg bakåt och fundera över varför problemet har uppkommit, utan istället utvecklar samhället ytterligare lager av komplexitet som adderas till det redan komplexa samhällets många lager. Alla dessa lager ska hållas igång genom en ökande mängd energi- och resursanvändning. Det finns alltid en fysisk gräns för vad som är möjligt, och den fysiska gränsen kan bestå av en eller flera kollapser i ekosystemen, ekonomin eller energiförsörjningen. Att samhällen går under är inget nytt, och behöver inte heller ske så plötsligt eller vara så dramatiskt som det låter. Det sker under lång tid, förmodligen flera generationer. Nya normaltillstånd etableras, dörrar stängs och andra öppnas. En viss hjälp kan vi säkert förvänta oss från samhället när det blir kris, men vi kommer att behöva klara oss själva i stor utsträckning, på individnivå och i mindre samhällsgrupper.

Detta är naturligtvis inget som de etablerade politiska partierna pratar om. De värsta scenarierna finns inte med i den politiska planeringen. Det enda man hör om är hur vi ska jobba för att uppfinna nya lösningar på gamla problem, men dessa nya lösningar kan i värsta fall skapa ännu värre problem. För den som känner tvekan över att livet på jorden och i vårt land för alltid kommer att se ut som det gör idag eller fortsätta utvecklas till ett fullskaligt AI-samhälle där vi har gjort oss till herrar över naturen, är det bra att förbereda sig lite grann mentalt och praktiskt på ett annat scenario, som inte behöver vara sämre, men annorlunda. Att vara och leva förändringen själv, inte vänta på att någon annan ska göra den åt dig, kan minska känslorna av maktlöshet och uppgivenhet som man kan drabbas av. Många människor är redan djupt påverkade av den långtgående ekologiska förstörelsen. Andra kanske måste förlika sig med tanken på att man inte kan förvänta sig den materiellt rikare framtid som man hade sett fram emot. Alla kommer vi nog att bära på en slags gemensam lågintensiv sorg, om vi inte finner någon lösning på de problem som planeten Jorden står inför.

Att förbereda sig för ett samhälle i förändring måste vara vars och ens mentala, andliga och fysiska resa. Jag ger bara några exempel på vad man kan börja fundera kring.
T ex kan man fundera över sina tillgångar. Ett hus på landet med ett eget elverk och vedkamin, med lite tillhörande odlingsmark, kan öka den personliga motståndskraften i ett samhälle som skakar i sina grundvalar. På en vanlig villatomt kan man odla en familjs årsförbrukning av grönsaker och rotfrukter. Människor som idag processar ettor och nollor framför en skärm eller håller på med management och putsar på varumärken, kan en dag behöva sätta spaden i jorden för att skaffa sig mat.
Kunskaper inom grundläggande sjukvård, att laga trasiga saker och kläder, tillverkning och hantverkskunnande kommer att bli viktigt om flera av samhällets funktioner börjar gå på sparlåga eller slutar att fungera.
Likaså att kunna odla, lära sig om vilda växter och att ta tillvara och konservera maten.
Att bygga goda relationer i nätverk kommer att bli viktigt. Om vi har ett enklare samhälle att vänta oss, där inte myndigheternas hjälp är tillräcklig, kommer personliga kontakter vara helt avgörande för hur vi klarar oss.
Många har redan börjat kliva av ”det fossila tåget” för att börja leva ett enklare liv, för sin egen och sina barns skull, men också för planetens.

Vad som händer med det civiliserade samhället och med våra livsvillkor på Jorden är förstås helt omöjligt att förutspå. Det är inte det vi huvudsakligen behöver koncentrera oss på heller. Vi kan istället fundera över hur vi redan idag kan börja leva ett liv som är mer i samklang med oss själva och vår omvärld. Oavsett hur det går med allting.

”Tekniken kommer för all framtid att hitta på något nytt som räddar oss”. ”Nästa generation kommer alltid ha det materiellt bättre än den förra.” Denna optimism ligger så djupt rotad i oss att det kan kännas helt omöjligt att konfronteras med motsatsen.
Det är då vi behöver fundera över vad det egentligen är som gör ett gott liv. Vem är jag om jag inte får göra flygresor flera gånger om året? Om jag inte får shoppa? Om jag inte får byta bil var tredje år?
Jag tror att vi kan bli ännu lyckligare ju mindre ägodelar och inplanerade aktiviteter vi har att bekymra oss om. Om vi får arbeta kreativt och handfast, med jord, ved och djur. Om vi får laga mat på egenproducerade råvaror. Om vi får vila och umgås med familj och vänner, sjunga, dansa och spela musik.
Några hade förstås saknat det gamla livet.
Men många hade säkert nöjt sig med det som blev istället.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *