En familj av matlagare

Man hör ofta att det är ett kvinnligt intresse att laga vardagsmat och att män enbart roas av matlagning på högre nivå i ett utmanande och kreativt restaurangkök, inte av det vardagliga kockandet. I min släkt har väl detta stämt ganska bra. Mormor berättade jag om i mitt förra inlägg. Mamma lagade maten tills hon började studera till lärare på 80-talet, då tog pappa över. Pappa lagade sedan vardagsmaten under alla år som mamma pluggade och jobbade, eftersom han hade sin konstnärsateljé hemma. När mamma blev pensionär, tog hon åter över matlagandet.

Jag skrev egna fantasifulla små kokböcker när jag var liten och var alltid intresserad av vad som skedde i köket och att få smaka på resultatet av arbetet där. Allt var spännande och bildade en helhetsupplevelse: odlandet i köksträdgården, besöken på Konsum, dukningen, värmen från vedspisen och ugnen och alla dofter och smaker. Jag var inte så förtjust i alla grönsaker men desto mer i diverse pastarätter, pizza, bakad potatis, spenatsoppa och kavring med gräddfil, kaviar och lök som grillades i smörgåsjärnet. Hembakat bröd, smulpaj med bär och hemgjord glass var också favoriter. Vi var vegetarianer (idag skulle vi nog kallats för flexitarianer eller ”fisketarianer”) vilket var något extremt ovanligt på det konservativa Österlen på 80-talet. Mamma hade koll på näringsläran och jag proppades full med vitaminer och nypressade grönsaksjuicer för att inte lida brist på något.

När jag gick på gymnasiet köpte jag några egna kokböcker på bokrean och lagade mat någon gång i veckan hemma för att öva mig, men en uppväxt i en väldigt matintresserad miljö hade gjort att jag redan kunde ganska mycket när jag flyttade hemifrån 1996. Mina ambitioner var att laga mat från grunden de flesta dagar i veckan. Utemiddagar och färdiglagad mat tyckte jag var både dyrt och onödigt, när den godaste maten lagades hemma i funkisköket på Möllevången. Jag minns att jag blev väldigt förvånad när jag mötte någon som sa att han eller hon inte tyckte om att laga mat. Det händer ju att man träffar på människor som inte gör det, och än idag kan jag bli lite förundrad över hur man kan ta sig igenom livet utan att bry sig särskilt mycket om mat annat än som bränsle. Kan man ogilla att laga mat, men ändå uppskatta att äta? Kan man ha ett rent teoretiskt intresse för mat och matlagning, men vara oförmögen att omsätta kunskaperna i praktiken? Det finns nog alla varianter, men för mig är detta lite svårt att förstå då jag tycker att det är en enorm tjusning att planera en matsedel, att gå i affären eller på saluhallen och välja fina råvaror, att ställa sig i köket och göra något kreativt med det man köpt och slutligen njuta av slutresultatet vid ett fint dukat bord. Mat är ju en så väldigt stor del av livet! Jag får återigen tacka mormor och mamma för att jag har skolats in i den insikten.

Min absoluta favoriträtt när jag var liten var pasta med gräddfilssås. Det låter inte särskilt gott i andras öron har jag förstått, men det är ju så med gamla familjerecept: när de kom till för decennier sedan fanns det inte en tanke på att de en dag skulle presenteras på en blogg. Men de som vågar prova brukar faktiskt tycka att det är gott. Jag gillar fortfarande den här rätten, inte enbart av nostalgiska skäl. Snabba och goda rätter är ju lika rätt nu som på 80-talet. Jag har modifierat receptet något när jag skrev ner det eftersom det bara existerade i mammas huvud…

 

Pasta med mamma Lenas gräddfilssås, 3 portioner

2 msk smör
2 msk vetemjöl
1,5 dl vatten
1/2 grönsaksbuljongtärning (Biofood är bäst)
3 dl gräddfil
1/2 dl persilja
1/2 dl dill
1 vitlöksklyfta
Salt, svartpeppar

Smält smöret i en kastrull. Rör i vetemjölet och späd med vattnet. Koka till en slät sås och smula i buljongtärningen. När den har smält, stäng av värmen och rör i gräddfilen. Rör ner klippt persilja och dill i såsen. Krydda med en pressad vitlöksklyfta samt salt och peppar. Servera till nykokt pasta (spaghetti blir bäst enligt mig).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *