Om utmattning

Hösten 2015 sökte jag hjälp på vårdcentralen för utmattning. Jag var kanske inte fullständigt nere på botten, men när jag läser läkarens journalanteckningar från den tiden förstår jag ändå att jag var ganska illa däran.

Vid den här tiden var jag ständigt trött, okoncentrerad, extremt darrhänt och fumlig, glömde saker (även viktiga), pratade konstigt och osammanhängande, hade högt blodtryck, tryck över bröstet och hjärtklappning, kunde inte fästa blicken eller följa en tankegång från början till slut. Jag var nedstämd och gråtfärdig, kunde inte planera och strukturera upp min tillvaro, trodde hela tiden att allting kommer att gå åt helvete och jag orkade nätt och jämt ta mig igenom en arbetsdag men inte särskilt mycket mer. Jag hade en känsla av att befinna mig i en bubbla, avskärmad från verkligheten. Jag hade drabbats av utmattningsdepression. En del blir enbart utmattade, andra blir utmattningsdeprimerade.

 

 

Vägen tillbaka (om man ens kan kalla det ”tillbaka”, för det var inte en väg tillbaka till den jag en gång var, utan en väg till något nytt) var lång och snårig. Efter besöket hos läkaren började jag gå i samtalsterapi, både hos en präst och en psykoterapeut. Jag fick bekräftat att det var ganska hårresande saker jag kämpat med i mitt liv under många år, bl a flera olika former av medberoende, och att utmattningen var en helt normal reaktion på ett onormalt tillstånd. Detta i kombination med att vara en högpresterande personlighet bäddade naturligtvis för att det skulle sluta i platt fall. Både prästen och terapeuten underströk att det var jättebra att jag hade tagit tag i min situation, och de tyckte verkligen att jag jobbade aktivt med det vi hade pratat om mellan träffarna.
Jag pratade också mycket med vänner, inte minst dem som gått igenom trauman av olika slag. Det var en enorm tröst. Det visade sig snabbt vilka som var riktiga vänner och orkade lyssna på mig under många långa timmar. Självklart skulle jag göra, och har också gjort, detsamma för dem.
Att läsa böcker om utmattning och självläkning har också varit en mycket stor hjälp. Jag har också lyssnat på en del poddar där människor berättar sina historier om utmattning.

Teori och samtal i all ära, men sen börjar det tunga arbetet. Jag har framför allt jobbat med de här bitarna:
1. Att bryta gamla negativa tankemönster (t ex tänka tre positiva tankar för varje negativ tanke som dyker upp)
2. Att öka antalet aktiviteter som skapar glädje och lugn (t ex att läsa, titta på film, vistas i naturen)
3. Att våga öppna mig och prata om det svåra med mina närmaste, be om hjälp och inte alltid försöka klara allting själv
4. Att börja göra mer saker på egen hand (som t ex en helg helt på egen hand då jag reser bort och bor på hotell själv, eller dagar med ”mental fasta” då jag bara ”finns” i mitt eget sällskap utan krav utifrån)
5. Att inse att jag måste prioritera mig själv och min återhämtning, inte alltid sätta mina egna behov sist
6. Att lära mig mycket om näringslära och börjat ta ett flertal kosttillskott (eftersom stress tömmer depåerna, och ofta beror matthet och nedstämdhet på näringsbrister)
7. Att lära mig att undvika att gå in i drama och negativa energier, och lärt mig låta människor vara och inte försöka ändra på dem
8. Att lära mig vad medberoende är och vad det tidigare har gjort med mig (utanförskap, isolation och trötthet)
9. Att lära mig att använda hjärtats intelligens mer, bl a genom Happy Heart-metoden

Två år senare har jag lärt mig att hantera utmattningen ganska bra. Jag har hittat strategier som fungerar. Numera kan jag bara kan göra en sak i taget, och jag gör det långsammare. Under lång tid har jag arbetat över min kraft, nu får jag vara glad om jag orkar en femtedel av vad jag orkade förr. Jag försöker hitta vem jag är, när jag inte längre är den högpresterande personen som identifierar sig helt med sitt yrke. Jag har skurit ner på göromål och höga krav för att få mer tid till återhämtning och sådant jag tycker är roligt. Jag struntar i andras åsikter, och särskilt struntar jag i vad folk tycker om mig – jag får så oändligt mycket kärlek av dem som har valt att vara en del av mitt liv att jag inte behöver hela världens uppskattning. Jag behöver först och främst ta hand om mig själv, sedan kanske jag kan göra andra glada. Jag planerar inte så mycket för framtiden längre, utan lever i nuet, och försöker vara nöjd med det. Jag lever i sanning med mig själv och strävar efter att vara tillfreds med mina val. Framgång är jag inte längre så intresserad av, i den traditionella bemärkelsen. Det enda som verkligen spelar roll är det som gör mig glad.

Den tid vi lever i idag främjar inte hälsa och välmående. Det är lätt att som före detta ”duktig” utmattad säga att man ska bli bättre på att hantera stressiga situationer för att må bättre, men vissa saker ligger mer på en samhällelig/strukturell nivå än på individnivå och man ska inte ta hela världens bördor på sina axlar. Det finns en cynism i arbetslivet och det handskas vårdslöst med människoliv; man är utbytbar på ett annat sätt än förr. Att känna tillit, till både chef och arbetsplats, är viktigt och motverkar stress. Det spelar ingen roll ifall man har haft en underbar barndom eller om man har en fantastisk familj hemma, man måste få positiv feedback från sin arbetsgivare ofta för att orka och vilja gå till jobbet. Om man inte får det, blir man som en ensam båt på drift på ett öppet hav, och risken är överhängande att man tappar fotfästet och faller.

Vår hjärna består av äldre och nyare delar. De äldre delarna ser till våra primitiva behov som att skaffa mat, andas, sova och skydda oss från fara medan de nyare hanterar förmågor som att planera, vara kreativ, fatta beslut och reflektera. De äldre delarna har hand om mer livsavgörande frågor och tenderar därför att ”köra över” de nyare delarna i vissa lägen. Våra tankar dras ofta till det negativa hållet, även när vi mår bra och är avslappnade. Vi måste alltså aktivt träna oss att tänka positivt, det är inget som kommer av sig själv.

Jag kan känna sorg ibland för att det fick gå så här långt, att jag pressade mig så hårt, att ingen märkte något och försökte stoppa mig. Jag kan också känna sorg över att en del av mig har gått under och aldrig mer tillbaka. Som tur är har något annat, någon annan vuxit fram ur spillrorna. Något bättre. En bräckligare version av mig själv, men samtidigt starkare och med en högre medvetandenivå.

Det är ofta de starka, omtänksamma och ”duktiga” som drabbas av utmattning. Man kan fundera över varför man blir sådan. Kanske bottnar det i barndomen, att man inte tillåts, eller tillåter sig själv, att vara trött eller visa svaghet. Att människovärdet mäts i antal prestationer, projekt och idéer. Detta fortsätter sedan som ett mönster i relationer, på arbetsplatsen och i familjelivet. Jag tror att det känns tryggt och bekvämt för andra att ha dessa högpresterande personer i omgivningen. De inspirerar och lyfter andra, jobbar hårt för att andra ska ha det bra, och eldas då på av sin omgivning med uppskattande och peppande tillrop för att nå ännu högre höjder. De curlar chefen och löser andras problem. Jobbar över och jobbar hemifrån på kvällarna. Kommer med massor av bra idéer och genomför dem. Det anses ”fint” med nya utmaningar och det finns ingen tid att vila i rutinen. Kanske förstår ingen, och allra minst man själv, vartåt det barkar hän förrän det är för sent. Och när fallet kommer, faller man handlöst och hårt.

Nu för tiden känner jag mer ro och glädje i nuet, och i det lilla. Naturens färger, ljud och dofter har blivit skarpare och jag uppskattar mycket mer att vistas vid havet och i skogen. När jag är på jobbet kan jag längta hem för att få ta en kopp te i tystnad med min man, eller få smeka den silkesmjuka pälsen på mina fyra katter. Jag kan inte få nog av tystnaden. Jag ser inte längre på tv och lyssnar sällan på radio, jag har inget behov av omvärldens tjatter som tränger sig på med drama och negativitet. Jag tar del av media när jag själv vill, viktiga saker får man alltid reda på utan att man måste vara först med allt. Jag har lagt ner stressen från sociala medier, förutom att jag bloggar och lägger ut vackra natur- och djurbilder på Instagram, men det är sådant som ger mycket mer än vad det kräver. Jag är gärna ensam och lyssnar till mina egna tankar. Jag försöker hitta vem jag är, hitta min identitet utanför mitt yrke. Sett på avstånd har jag kanske blivit tråkigare när jag inte längre engagerar mig i så många extroverta aktiviteter, men mitt inre liv, min personlighet, har blivit så mycket intressantare. Nu har jag levt. Nu har jag något att prata om. En livsberättelse tar form.

Naturligtvis kommer man aldrig undan stress i det här samhället hur mycket man än ändrar i sitt liv, och då kan de gamla symtomen göra sig gällande igen. Fast nu vet jag vad det är som händer och vad jag ska göra för att motverka det, även om jag givetvis inte kan hantera allt perfekt. Situationen låser sig ibland, och då får jag erkänna för mig själv och andra att jag kanske måste vila en hel dag. Jag har inte haft så många återfall det senaste året, och det talar för att jag har gjort ett bra och grundligt jobb med att ändra på min livsstil och mina tankemönster. Att förändra omgivningen är svårare, och det krävs ibland många och långa samtal för att få människor att förstå vad utmattning är. En del vill inte förstå, eller erkänna det som en diagnos. Man orkar inte samma saker som förr, men kan samtidigt inte ”skylla” på att man är utmattad hur länge som helst. Man verkar ju vara densamma på ytan, och kan till synes fungera ganska bra. Men ingen förstår vilket vrak man är när man kommer hem. Utmattning är på riktigt. Det finns bevis för att man får skador på hjärnan av utmattning, och att dessa skador består efter flera år. Det finns ännu inte så mycket forskning på hur lång tid det tar för hjärnan att läka, men om man hinner hejda sitt ”fall” i tid går det fortare att reparera skadorna. Jag tror att man kan bli välfungerande i vardagen igen, men att man fortsätter att vara känslig för de faktorer som en gång utlöste utmattningen. Jag tror inte att någon som varit utmattad varken kan eller vill bli samma högpresterande person som man en gång var, utan de flesta ändrar sina liv på ett eller annat sätt. Byter yrkesbana och blir egenföretagare, eller drar ner på arbetstiden och börjar göra fler roliga saker. Kanske man börjar skriva på den där boken som man alltid har drömt om.

Utmattning är ett högt pris att betala för att utvecklas i rätt riktning och komma ett steg närmare den man var tänkt att bli.
Men jag tycker ändå att det har varit värt det. För det har trots allt varit en väldigt intressant upptäcksresa som fört mig närmare mig själv. Även om jag ibland är hjärtligt trött på att jag måste säga nej till roliga saker, bara för att jag måste vara varsam med vad jag lägger min energi på.

Källor: Compassionfokuserad terapi – kompendium av Sofia Viotti
Intervju med Pehr Johnsson, docent i klinisk fysiologi, i tidningen KMT

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *